gordonochangelica

Min intensiva period har äntligen lugnat ner sig lite.
Jag börjar hitta mig själv. 
Jag längtar som en tok till att flytta, men börjar bli lite spänd.

Jag har hittat min livs andra stora kärlek, imorgon ska vi åka och kolla på honom.
En liten bebis.
Världens sötaste bebis med andra ord, en hundbebis :)
Jag är exalterad men ändå riktigt nervig. Jag, en hund? Vi, en hund? En valp?
Jag har velat ha en hund länge, är uppvuxen med hundar och ja, men är jag själv redo för ansvaret?
Det känns som det men efter ha läst massor av sidor blir man lite nervös.
Jag vill ha en bästa vän, en hobby, någon som följer med mig på mina långpromenader och som älskar mig oavsett.
Men det är ett stort ansvar. Varje dag, flera gånger om dagen ska det promeneras och det är en kostnad.
Egentligen är det ända veliga kostnaden men det känns verkligen som ödet, därför ska vi titta på honom.

Gick in och kollade runt lite efter valpar i lördags, fastnade för en totalt så vart tvungen att skicka iväg ett mail då jag såg att endast 1 valp inte var tingad men tänkte att det inte fanns någon chans att han var kvar.
Hon svarade och sa att han var den som inte var tingad.
Pratade med G om det, han var skeptisk eftersom dels är det en stor kostnad men också mitt i vår flytt.
Skrev till uppfödaren och tackade nej men ville att hon skulle höra av sig när nästa kull kom. Hon sa att hon skulle det och så trodde jag saken var ur världen..
Men icke! Hon mailar dagen efter och säger att hon kan göra upp en avbetalningsplan och att vi borde kolla på honom.. Sagt och gjort, imorgon ska vi titta!

Åh :)